bully

Trots att dammsugaren blev utsatt av en mindre terrorattack tidigare idag så har humöret varit i topp och jag har gjort en hel del vettiga saker idag.
Jag och min vackre vän Johan har varit på jakt efter äventyr och den ömma famnen som endast en riktigt god flap jack kan ge. Vi skrattar och spårar ur, som ett tåg som vägrar att följa rälsen.
Vi håller ihop även när vi faller isär.
Han är så viktig. Han har dessutom gett mig det vettigaste "sluta-snusa-tips" jag någonsin fått.
Man skär en av bit rå ingefära och lägger under läppen.
Det ger den där brännande känslan utan att ta över.
Det funkar extra bra för mig, eftersom att jag föll rätt snabbt för catch nya snus gjord på ingefära.
Jag vet med mig att det inte är nikotinet jag är beroende av eftersom att jag främst är en slentrian-snusare,
men när jag för någon vecka sen hade min svacka så fanns det där som en gammal vän som åter höll mig ovanför vattenytan. Mitt naiva sätt att hantera det faktum att jag alltid lurar mig själv förbryllar mig.
Som både gammal snusare och rökare blir jag förvånad av mitt eget undvikande av sanningen som är precis som den ser ut. Man fastnar, även om det inte var tanken.
Om jag lär mig det här så har jag lärt mig för sista gången.
Någon gång fastnar det kloka och visa istället för att lämna mitt förstånd vid varje ny impuls som skakar om mig.

Det är fredag och jag vill bara lägga mig i hans famn som för att skydda mig mot det som händer utanför.
Som för att försöka att bevara den känsla som greppar tag om mig och både skrämmer och tilltalar mig.
Jag försöker att njuta av lugnet och nuet, men det pockar envist på mitt huvud om att nya tider kommer och även om jag inte vill så behöver jag anpassa mig fort för att inte bli lämnad kvar på perrongen med tomma drömmar och förlorat hopp.
Så jag kurar ihop mig och lägger huvudet mot hans bröst och katten spinner varmt i mitt knä,
och jag får för mig att det inte går att ha det bättre än såhär.
Men den rädsla som far och försöker att få med mig på villovägar finns kvar,
som demonen som ständigt vilar under sängen och i mitt undermedvetna.
Jag vet hans namn och jag känner till hans svagheter.
Striden är vunnen och jag kan vila, men ändå inte varva ner.
Var det värt det?