bully

Jag har gråtit som ett litet barn sedan nyheterna började klockan nio.
Jag gjorde inte ens ett försök att försöka att hindra den salta strömmen ner för kinderna.
Det som idag pågår är något som påverkar mig otroligt mycket och det vore inte vettigt av mig att inte tillåta tårarna att få fritt spelrum och få rinna bäst de vill.
Jag gråter dels för att legosoldater (och motdemostranter) skjuter befolkningen i Libyen.
Hur de kan ge sig på oskyldiga människor och förstöra deras stad och deras liv.
På nyheterna berättade ett ögonvittne att en kvinna tidigare blivit skjuten på sin balkong.
Hon hade inte protesterat, hon hade inte gjort någonting annat än att titta ut.
Då - pang - och kvinnan var död.
Jag gråter för att människor behöver leva med den rädsla regeringen strör över dem,
att de behöver fly sina hem och begrava sina vänner och familjer.
Jag gråter för att det pågår just nu när jag skriver här.
Att människor 2011 lever i en diktatur.
Oavsett om man demostrerat eller inte så ska ingen människa behöva dö för deras åsikter.
Alla människor förtjänar att leva.
Alla människor förtjänar att få tycka vad de vill utan att bli skjutna och jagade.
Alla människor förtjänar trygghet.

Vill folk prompt slåss så gör det utan att blanda in befolkningen.
Gå ut på en åker som man gjorde förr i tiden och ha ihjäl varandra bäst ni vill - men de människor som väljer fred ska få leva i fred. De förtjänar att kunna gå i skolan eller till jobbet.
De förtjänar att känna sig säkra i sina hem och på gatorna.
Att leva i skräck är inte värdigt och jag gråter för alla människor som mist livet,
och för alla som lever i rädsla.
För alla som behöver fly, och för alla som inte vågar vädra sina åsikter.

Samtidigt gråter jag för att det som händer idag är så obeskrivligt stort.
Revolutionen som vi (vänster)människor drömt om har börjat.
Runt om i världen får fler och fler människor nog, och nu har även högt uppsatta människor börjat att säga ifrån.
Jag är med om den här revolutionen. Jag får vara med när det händer.
Det som händer idag är någonting som jag aldrig vågat att hoppas på,
men nu när det händer så gråter jag för att världen flätas samman och sätter ner foten.
Folket tar inte mera skit. Folket reagerar, och det med besked.
Att jag får vara en del av allt det här känns så mäktigt för mig.
Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma,
men tärningen är kastad och nu går det inte att vända om.
Jag som är en skeptiker har fått hopp igen.
Bara tanken på att vara en del av allt är för stor för mig att ta in.
Det här kommer kommande generationer att läsa om i skolan.
Jag var där. Jag var med i Sverige och följde händelserna.
Jag var med när revolutionen äntligen kom.

Det är så stort och nu gråter jag igen.
Gråter av lycka, och gråter av sorg.
Saltsmak för alla människor som behöver leva i det här eländet,
och saltsmak för att förändring äntligen är på väg.
Frihetsflaggan är hissad och jag försöker inte ens att dölja grimarserna jag gör när krokodiltårarna sprutar ut från ögonen. Det här är värt att gråta för.
Det här är värt mina tårar.