bully

För isolerad. Jag börjar att fucka upp mig själv.
Lustigt att jag var orolig att explodera ut över någon,
när det istället blev en intern exploation.
Jag vet inte om det ens är ett vettigt ord att använda,
eller om det är ett godtagbart ord som existerar.
Hoppas det. Jag har ingen energi att tänka längre.

Ensamheten har börjat att tära och när min mobil slutade att fungera började jag nästan att tjura.
Egentligen vet jag inte varför (ge mig ett p, ge mig ett m, ge mig ett sssssssss), för jag har inget jättebehov av att prata med någon,
men bara att möjligheten till kommunikation togs ifrån mig fick mig på fall.
Jag känner mig så jävla hjälplös av att bara vara hemma och ha tråkigt.
Inga bra böcker, ingenting bra på tv, inga serier på datorn som lockar.
Jag har hittat värktabletter nu i alla fall så det är ett bekymmer mindre,
men nu har jag ett värkande jävla hål i mig istället.
Det ekar av tomhet. Inte idag. Jag vill inte vara själv idag.
Jag vill inte vara själv med min ömklighet och min rastlöshet.
Trots att jag inte vill falla för klyschan och vara en i mängden,
så hade jag behövt en kram idag.
En kram och ett "jag älskar dig".
Istället är jag bara ett jävla minfält och det är ingen poäng i att prata med mig,
jag märker det ju själv.

Jag kan inte fokusera mig.
Lyssnar lite på musik för att fördröja tiden från den sketna tvn.
Skulle vilja badda in mig själv i rosa bomull och sväva omkring viktlös i mitt bomullsparadis och hänga med krambjörnar som man vet bor där [man har väl sett det på tv].

Imorgon ska jag röra mig utanför lägenheten till min viktiga vän och vi ska måla hela världen.
Vi är tre på affektlab och jag uppskattar vår trio väldigt mycket.
De ger mig ny energi och jag älskar våra olikheter tilika likheter.
Det är mycket som ryms innanför de väggarna.
Det är mycket som målas och bryts ner och ihop.
Men vi är inte ensamma.
Vi är aldrig ensamma.