bully

Skrev ett tvärdjup inlägg som jag i sista sekunden beslöt mig för att inte publicera.
Det blev för intensivt och för nära såren som just börjat läka.

Jag har stora beslut att fatta,
och för närvarande befinner jag mig i tanken av att omvärdera mig själv och allt jag är.
Det har tagit mig lång tid att gå från tanke till handling, men processen har börjat och jag tror att det kan komma något bra av det. Skiter det sig kan jag alltid vända tillbaka,
men frågan är om sättet jag brukade att se på mig själv kommer att vara kvar?
Kommer jag att kunna hantera mig själv och mina val - även om dem i slutändan skulle visa sig vara felaktiga?
Jag vet med mig att jag kommer att bli tvungen att vara ödmjuk mot mig, oavsett valen som görs,
och jag behöver tänka igenom dem noga om jag ska kunna stå för dem i ett längre skede.

Huvudet är tjockt av tankar. Kroppen är helt utmattad.
Det är för den sakens skull ingenting dåligt nödvändigtvis.
Jag tror mig i själen ha nått till ett beslut baserat på visshet,
men även vissheten kan sticka ordentliga hål.
Tanken på att förlora mig själv skrämmer,
trots att jag vet att jag är mer än det här.
Mina val definerar mig inte,
trots att de är grunden till det som är jag.
Jag ser positivt på det kommande,
även om jag får kämpa med att hålla huvudet högt.

Tills vidare låter jag det vara.
Jag följer med i tanken och bearbetar efter bästa förmåga.
Jag stänger inte dörren, utan lämnar den lätt på glänt.