bully

Jag försöker att sluta hetsa mina tankar men det är otroligt svårt.
Trots att jag för det mesta är väldigt nöjd med hur jag ser ut så slås jag omkull av det vansinniga begäret att bli smalare.
Jag har fortfarande ungefär 3-4 kg kvar att gå ner tills jag är tillbaka till min vanliga vikt,
men jag har haft seriösa funderingar på att skita i att ens försöka för att jag känner mig väldigt bekväm som det är i nuläget. Jag har tänkt igenom det noga och jag har kommit fram till att jag hellre är + 4 kg än tillbaka till det strikta slimmade livet jag brukade tillhöra.
Jag vet inte om jag saknar det speciellt mycket.
Jag ser rätt schyst ut ändå, trots att jag väger lika mycket som ett träskmonster.

Men så kommer det dagar då allting bara fuckar upp sig.
Då allt mitt fina sunda förnuft försvinner och jag får tankar om att jag måste bli smal nu - NU- !
Alla mina uppsamlade färdigheter och tankar om mig själv som sund bara blåser bort och jag får svårt att inte följa med känslan och börja att plåga mig själv tills jag åter når vikten jag finner okej.
Men det är inte värdigt och jag försöker att stå emot.
Inte för att jag lider av ätstörningar eller skulle må dåligt av att gå tillbaka till min vanliga vikt,
men jag minns hur så mycket kretsade kring maten.
Vad jag åt, när jag åt och vilka kläder som var okej att ha på sig.

Vissa dagar accepterar jag utan invändan hur min kropp ser ut idag,
och jag trivs mer med den idag än vad jag gjorde för 4 kg sen.
Men vissa dagar får jag kämpa hårt för att inte låta mig slukas hel av mina dömanden om hur jag ser ut.
Huvudet ekar av skällsorden. Du är fet. Du är ful.
Ingen kommer vilja röra vid dig. Ingen kommer att vilja tiitta på dig.
Våga inte visa dig ute när du ser ut sådär. Ditt ansikte är som en jävla fotboll.
Och så fortsätter det.

Cirklarna som visar känsla & förnuft ligger tätt omslingrade i varandra utan att för den sakens skull faktisk gå in i varandra och skapa den visshet jag behöver för att inte falla bakåt och bli destruktiv.
Fan. Jag vet ju att jag hellre i nio fall av tio ser ut som jag gör idag än hur jag såg ut förut.
Men det är fortfarande den där sista procenten som fuckar upp mig.
Som ställer till med så mycket tvivel i mig.
Det här kan omöjligt vara nyttigt.

Jag behöver inte det här.
Jag tar mitt lilla sammanbrott och lägger det i en låda och där får det ligga, länge.
Tills det behagar mig att ta fram det och spöa skiten ur det.
Jag är bättre än det här.