.



Jag har i dagar försökt att skriva i bloggen, men varje försök har lett till att ord efter ord raderas och bloggen har ekat vit och tom åt mig.
Jag har inte varit stillastående, men jag har inte kunnat förmå mig till att skriva.
Mina ord är borta och bröstet ekat tomt.
Bloggen har varit mitt sätt att bearbeta saker, bra som dåliga,
men jag har inte kunnat få fram något som känns äkta.
Jag har skrivit om vardagliga saker, men skämts över de nästan lögnaktika meningarna som formas, eftersom att jag inte känner någonting för det jag skriver om.
Jag har jagat känslor och tankar i dagar, och när jag trott mig ha funnit någonting har det glidit mig ur händerna.

Något äkta.
- Jag är att jag inte ska hita tillbaka till mig själv.
Jag är rädd att jag aldrig mera ska hitta orden och kunna få ut allt som sitter i bröstet på mig.
För mig är en värld utan ord inte värd att leva i.
Jag lever för orden, för talet och för förmågan att kunna uttrycka sig och ge känslor och tankar ett ansikte,
en form, en färg eller en ton.
Det skrämmer mig, tanken på att en så stor del av mig har tystnat och kanske aldrig kommer tillbaka.
Om jag inte kan skriva, vad har jag då?
Om jag inte kan känna, vem är jag då?

Det plågar mig att skriva nu, för orden kommer inte av sig självt,
utan jag måste mana på fingrarna att trycka på tangenterna och tvinga fram ord efter ord.
Jag blir distraherad av musik så jag sitter i tystnad med andan i halsen och väntar nervöst på resultatet.
Känns det inte äkta tas det bort, och känns det för äkta så blir jag förvirrad, eftersom att jag har svårt att reda ut trådarna sen en tid tillbaka.
Jag försöker att tänka logiskt, och om jag backar bandet så hittar jag något som kan vara orsaken till denna likgiltiga, men ändå sprängande tomhet som har bosatt sig i mig.
Det är ovant att en känsla [tillstånd] har varit kvar i mig så länge.
Jag är van med att det skiftar konstant och att jag till och från är en tickande bomb,
redo att sprängas vid dåliga dagar.
Men jag är framför allt tilldelad en otrolig förmåga att känna glädje och lycka, lika intensivt som allt negativt jag ibland känner. Många dagar kan jag känna det som en förbannelse, att aldrig riktigt veta var jag har mig själv för att allt kan vända så snabbt. Men de allra flesta dagarna ser jag det som någonting bra.
Att ha förmågan att kunna känna både glädje och sorg.
Men nu i en veckas tid har samma tomhet irrat omkring i mig och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det.

Att inte vara nere men samtidigt inte glad är någonting främmande för mig.
Jag klättrar mellan ytterligheterna och när det inte är det ena eller det andra så känner jag mig vilsen.
Jag kan hantera skiten ur mina känslor, men tomheten har jag, trots alla år i DBT, aldrig rått på.
Den är dov och stillsam. Gör inget väsen av sig. Därför kommer den aldrig ut.
Starka känslor kommer alltid ut. De använder sig av stora gester och de flesta vet att det är väldigt svårt att hålla inne ilska. Man exploderar ibland och blir arg utåt. Sen går det över.
Glädje spritter i kroppen och hela kroppen dansar ut med glädjen.
Glädjen skrattar och ler sig ut.
Stora och starka känslor kommer alltid ut.
Men de dova. De som bara finns, de hänger kvar.

Skapandet är en kraft, och utan kreativitet mörknar jag.
Utöver tomheten kan jag känna både rädsla och sorg över mitt skrivande.
I vardagen kan jag känna glädje och harmoni.
Men trots det, vinner jag inte över tomheten,
och bloggen fortsätter att eka vit och tom.
Som jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0