bully

Jag brukar tro att jag kan omskärma mig från alla jobbiga känslor.
Att jag kan bli arg istället för ledsen, och kaxig istället för rädd,
men det fungerar inte så längre.
Om jag beter mig som om att jag inte vore rädd, så är jag inte heller rädd,
har jag alltid trott. Efter det här året har jag blivit tvungen att omvärdera allt.
Jag har inte varit rädd tidigare under året då flicka efter flicka blev våldtagen och ingen kunde sättas fast för dåden.
Det var inte förrän några veckor sen som jag insåg att jag inte ville gå till tvättstugan själv på kvällen av rädsla för att bli överfallen. Och sen har det fortsatt.
Jag åker vanligtvis bil till gymmet eftersom att jag och jojjo tränar samtidigt och jag har ett dåligt knä, men nu när han är i sthlm och jobbar så är jag hänvisad till cykeln.
Plötsligt tog det emot att åka och träna.
Plötsligt pinnade jag på allt vad jag orkade genom de mörka områdena på vägen till regementet och genom tunneln som tragiskt nog kallas våldtäktstunneln.
Jag är inte den som är rädd.
Men nu mår jag illa när jag tänker på att jag måste ut i mörkret själv.
Det tar emot, och trots att jag är stark för att vara så liten, och har gått i taido i 2(?) år nu så skulle jag inte ha en chans om någon fick för sig att hoppa på mig.
Det är inte det att det finns idioter ute som hoppar på tjejer som stör mig mest.
Det är att jag känner mig fängslad. Jag vill inte behöva vara rädd och känna mig orolig när jag cyklar hem från träningen, när jag går till och från bussen, eller varje gång jag öppnar dörren av rädsla att någon ska tränga sig in i lägenheten. Det är inte jag att vara rädd, ändå är jag det nu.
Jag som trodde att så länge jag inte erkänner att jag är rädd, så är jag inte rädd.
Men året har tärt på mig, och överfallen har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna.
Jag skiter i statistik som säger att majoriteten av alla våldtäkter sker i hemmet.
Jag är inte rädd för Johan. Men jag är rädd när jag är utomhus.
Rädsla skiter i statistik, och således gör jag också det.
Nästan alla överfall har skett i närheten av mitt hem.
I mina grannstadsdelar.
Jag känner mig inte längre säker i min egen stad,
och det känns förjävligt.
Måste jag gå med knogjärn och kniv varje gång jag går utanför dörren nu?
Måste jag ständigt kolla bakom mig så att ingen förföljer mig?
Ska jag behöva känna mig rädd så fort mörkret lagt sig över staden?

Det är dags att ta tillbaka Örebro.
Det är dags att göra stan säker igen.
Jag erkänner nu.
- Jag är rädd. Skiträdd.
Och det passar mig inte.
Jag blir förbannad för att jag är rädd för ingen jävel ska få rätten att nästla sig in i mitt huvud och plantera detta frö av rädsla i mig.
Ingen jävel har rätten att ta ifrån mig min frihet.
Ingen jävel har rätten att begränsa mig.

Det är dags att ta tillbaka Örebro.
Högst troligen är serievåldtäktsmannen fast,
men det rör sig flera copycats i staden redan.
Det är dags att visa att vi inte tänker ge oss utan en fight.

Örebro kommer för alltid att vara känd som staden då flickor blev utsatta för våldtäkter,
precis som i Umeå där Hagamannen härjade i över 10 år.
Det är jobbigt för både män och kvinnor nu.
Kvinnor som känner sig rädda varje gång dem är ute,
och män som blir ledsna för att de numera är potentiella våldtäktsmän i kvinnors ögon.
Det är ohållbart. Något måste hända.
Vi behöver ta tillbaka Örebro.
Nu.