.



Har haft en väldigt intensiv helg. Mycket bra, mycket dåligt.
Har träffat vackra vänner och min "ingifta" underbara familj.
Hängde på dop och sa helt fel saker i kyrkan (och inte bara klyschor som att jag råkade svära).
Det har varit blandade känslor.
Samtidigt som jag gillar stressen och att ha massa bra människor omkring mig,
så känner jag mig väldigt lätt trängd och det blir lätt för mycket för mig.
Jag känner mig mest i vägen och vill dra mig undan och bara vara för mig själv en stund.
Läsa en bok, sova eller kolla på tv. Vad jag gör spelar ingen större roll.
För även om jag i många fall anses vara "frisk" nu så drar jag alltid på mig mitt XL-smile,
och ju längde tid som går desto svårare är det att hålla upp den falska fasaden.
Jag tycker att det är väldigt obehagligt att visa hur känslig jag är inför andra och jag oroar mig för att andra ska tycka och tänka saker om mig om jag visar mig "svag".
Jag skulle aldrig anse att någon annan var svag om den blev ledsen och kunde ge uttryck för det,
men samma regler gäller inte för mig. Jag känner mig helt störd och ovärdig andra.
Vågar inte berätta hur jag har det, hur vissa saker och situationer påverkar mig.
Hemma i verkligheten behöver jag inga masker för om det är någon liten småsak som jag stör mig på eller som gjort mig arg, ledsen eller något så känner jag alltid att jag kan ta av mig mitt leende och prata om det.
Även om jag inte tror att någon skulle klandra mig för att inte vara peppad hela tiden så känner jag mig väldigt obekväm med att prata om saker jag tycker är jobbiga inför andra än min sambo.
Så jag beter mig efter en stund som ett rådjur i strålkastaren. Fastfrusen. Skräckslagen och trängd.
Det har självklart mer med mig själv att göra än om människorna omkring mig.
Men det tär ändå på mig.
I vissa situationer känner jag mig extra osäker och det har bjudits på en hel del sånna situationer under helgen, men även om jag inte sagt någonting så har jag ändå fått en förstående blick och en kram av min svärmammis.
Hon förstår, och jag är så glad för det.

Det som har varit jobbigaste den här helgen är utan tvekan min krigarkatt Satin.
Hon blev kastrerad för ett tag sen och hon har nu fått en infektion så efter en lång natt (tvingade på hjärtat en tratt för att hon inte skulle pilla på infektionen) där jag stannade upp hela natten har hon nu börjat med pencilin.
Känner mig inte direkt som en hjälte som stannade uppe - hey, det var ju bara att skita i kvällsmedicinen.
Pigg som en lärka hela natten och det var inga problem att hålla sig vaken.
Men när jag väl gick och la mig vid 09:30 sov jag till 16:30, och missade träningen som jag och världens bästa Amanda skulle på.. Blev skitledsen för det, men vi bestämde direk att vi skulle gå på onsdag istället.
Tänkte köra lite gym istället, men helgen och all oro och stress har satt sina spår och jag kom knappt upp ur sängen så alla aktiviteter för dagen slopades.
Imorgon börjar allt allvar igen, och det behöver jag.
Jag behöver min vardag och rutinerna den ger.
Det har varit lite väl mycket stress den senaste tiden och jag känner mig lite lätt utpumpad av det.
Det kan göra mig så ledsen, för även om jag gjort många roliga saker i helgen och umgåtts med människor jag verkligen älskar, så blir jag ändå helt utslagen för all energi har gått åt diverse aktiviteter och mina sårbarheter ökar med typ 200%. Jag glömmer bort att jag ska ta allt i mindre steg.
Inte vara så mycket hela tiden. Men de är gränser jag inte känner till.

Imorgon börjar min vardag igen. Och imorgon ska jag börja på något som heter Affektlab på DBTn.
På onsdag är det sista gången i gruppen (hej då 2,5 år...) men efter mycket dektektivarbete i mina känslor så känns det hela ganska bra. Jag har känt mig kluven länge eftersom att det är sån extrem trygghet,
men på det stora hela så känns det lite som att jag sprungit i mål, även om jag har en bit kvar.
Det händer väldigt mycket saker, och även om jag inte går kvar i gruppen så startas hela tiden nya projekt och det kommer att bli väldigt spännande att börja i affektlab. Om jag förstått allting rätt så målar man rätt mycket där. Målar känslor och sånt, ser vilka känslor som är vilka. För någon som inte har borderline så låter det kanske enkelt, men många gånger så vet man bara ATT man känner, inte VAD.
Jag tror att det är det som affektlab går ut på, men jag har i ärlighetens namn ingen aning.

Det är mycket nu.

Kommentarer
Postat av: Mina

Åååh, affektlab! Jag älskade den kursen. Det var där jag verkligen lärde mig om känslor. För det är det man gör. Lär sig om känslornas funktion, hur kroppen reagerar, kroppsspråk osv. Sedan får man uppleva känslan. Sedan får man "måla känslan". Sedan får man fika! Och sist men inte minst, man får prata om sin bild, och andras bilder, men bara om man vill!

Visst, ibland blev det jobbigt men oj, vad jag lärde mig mycket!

Så var i alla fall upplägget när jag gick kursen förra våren =)



Kram på dig, Snuttan!

2010-10-11 @ 22:57:24
URL: http://minaskaflytta.blogg.se/
Postat av: Linn

Åh det låter som en underbar kurs! Det är någonting som jag verkligen behöver förbättra känner jag. Att gå från gruppen till affektlab känns som ett naturligt steg. Sen får man ju inte glömma fikat! Har vänner som går där så det kommer nog inte att bli så läskigt heller.. hoppas jag.. Bra att du skrev vad den handlar om så att jag är lite förberedd! :)

2010-10-11 @ 23:53:56
URL: http://bully.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0