bully

Dagarna går och jag har lyckats gripa tag i någonting värdefullt till och från.
Även om känslan aldrig är särskilt ihållande så är det skönt att känna någonting annat än smärtsam tomhet och något som kan liknas vid nestämdhet. Det är skönt att kunna bli berörd av något, även om det inte i längden betyder någonting för mig.

Mitt skrivande har ännu inte kommit igång, och det gör mig otroligt frustrerad.
Jag känner mig otroligt vilsen utan att kunna förmedla vad som händer i mig med ord.
Allting bara tar stopp och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.

Det känns livfullt att syssla med den nya dieten.
Jag får någonting nytt att fokusera på och drömma mig bort i,
men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt hela tiden.
Igår när jag vaknade var jag på stormhumör och jag var absolut inte sugen på att leka med recept och äta härlig frukt. Jag ville ha en enkel lösning. Men det hade varit samma slags lösningar som har gjort att jag är så missnöjd med mig själv. Det här är min kamp, och min stora utmaning.
Jag vägrar att ge mig och även om jag psykiskt inte orkar med hela tiden så är jag en av dem mest envisa människor jag någonsin har känt. Jag.ger.mig.aldrig.
Men det är svårt ibland, och igår var det svårt.
Idag är jag lite mera tålmoig, men det hänger fortfarande över mig.

Jag börjar att se nyanser igen, och det är vackert att stundtals bara le åt mina känslor igen.
Jag har varit så tom så länge, samtidigt som jag är fylld av så mycket mixade känslor att jag inte kan reda ut dem. Borderlinefall, var det ja..
Saker reder sig. Jag reder mig.

Ibland kan det vara betungande att människor så ofta kommer fram till mig och berömmer mig för min kamp och hur långt jag kommit. Inte för att jag inte själv ser att det är en stor och svår resa jag har gjort,
utan för jag känner mig tvungen till att ha det så bra jämt - för nu är jag ju fri(sk)!
Men jag har mina dagar och kampen kommer alltid att fortsätta,
jag hoppas bara att andra kan se det för vad de är.
Ja, jag har kommit långt och det är någonting som jag är stolt över,
men jag är fortfarande jag och jag kommer att ha både bra och dåliga dagar framför mig.
DBTn har hjälp mig att må bättre, men jag är fortfarande mänsklig och det kommer alltid att gå upp och ner.
Jag är ingen robot. Jag är en människa.
Jag är.. jag.
Med nyanser!