bully

Dagen har varit bättre än gårdagen, men jag jagas fortfarande av en gnagande ångest.
Vaknade kring halv fem imorse av en fruktansvärd mardröm jag sent lär glömma:
Jag hade precis flyttat till en söt lägenhet i någon stad och jag skulle precis ut genom dörren då två män trycker sig in. Jag försöker att skrika i trapphuset men de motar in mig i lägenheten.
Innan dörren stängs ser jag att en äldre kvinna öppnar dörren och jag skriker åt henne att ringa polisen.
När dörren är stängd och låst och det bara är jag och de två inbrottstjuvarna blir jag förbannad.
Jag skriker saker åt dem och kastar saker på dem, något som först roar dem.
Men när jag kastar en spegel i huvudet på en kille tar allt en inte lika häftig vändning.
De får ner mig på marken och de slår och sparkar. De slår ut mina tänder och rispar mig i ansiktet med en kniv varvat med att de hugger mig upprepade gånger på olika delar av kroppen, bland annat magen och benen.
Polisen kom aldrig.

Jag vaknade. Kunde inte somna om. Låg vaken tills Jojjos klocka ringde klockan 06 och jag bestämde mig för att gå upp tillsammans med honom - jag kunde ändå inte somna om.
Hade lång tid på mig att göra i ordning mig, men likt förbannat går allt åt helvete 15 min innan bussen ska gå.
Jag öppnar kylen och ner på golvet och på mina nya jeans ramlar en kanna full med juice.
Härligt. Fucking härligt.
Jag hann ändå med bussen och jeansen körde jag en snabbtorkning på - hårfön!

Det var tufft att vara i skolan idag. Inte lika tufft som igår, men tufft.
Det går segt och det känns som att jag befinner mig i ett träsk och allt går fruktansvärt långsamt.
Jag har hela tiden paranoida tankar om mina lärare vilket besvärar mig väldigt mycket.
Trots att jag var väldigt stolt över gårdagens bedrift med att öppna mig och beskriva mina behov för min lärare så känns det mest skamfullt idag. Jag pratade om det idag med min terapeut och hon tyckte inte att det var konstigt alls. Jag har en lång historik bakom mig av att ha blivit kallad manipulerande av olika läkare när jag försöker att beskriva hur jag har det och vad jag behöver för hjälp (som patient ska man aldrig ha kunskap och självkännedom, än mindre kunna ge uttryck för det. Man ska bara få hjälp och inget veta alls. Jag fungerar inte så.) Det har resulterat i att så fort jag uttrycker något som kan leda till att jag får det jag vill ha (i det här fallet mattehjälp som är anpassad för mig och mina svårigheter) så känns det som att jag manipulerar, för det är vad jag har hört att jag gör när jag pratar om vad jag behöver.
Jag hade aldrig uppfattat mig som manipulerande tidigare, och verkligen inte nu,
men jag märkte tidigt i vården att det inte gav mig någonting när jag satt snällt och pratade om mina problem.
Jag har aldrig "spelat" för någon läkare, någonsin, men jag har haft som "strategi" (fel ord att använda när man talar om manipulering haha) att helt enkelt låta min hårt åtsatta mask falla vid läkarbesök, eftersom att jag aldrig var så behärskad egentligen som jag brukade vara vid dessa besök.

Det är än idag väldigt svårt att kunna berätta på ett odramatiskt sätt mina behov och ge uttryck för vad som passar mig bäst. Jag mår alltid väldigt dåligt efteråt, även fast jag också är lite stolt, just eftersom att det är så svårt för mig.

Nåväl.
Dagen fortsatte med DBT. Tappade mitt busskort på vägen till bussen men den snälla busschauför'n lät mig åka på ändå. Ska alldeles strax sticka iväg och träna.
Behöver VERKLIGEN det idag när jag mår så dåligt.
Träning har nästan alltid en positiv effekt på mig och även om det bara gäller för en timme så är det skönt att slippa ha ångest under den tiden. Klart att jag kan ha ångest under träningen också, speciellt nu när jag väger så förbannat mycket, men om jag börjar att agera med den känslan så kommer den bara att öka.
Alltså, ju mer jag tränar desto mindre ångest får jag. Men om jag istället skulle börja undvika träning pga tjockisångest skulle den öka. Enkelt.

Jag är inte redo för en höstsvacka.
Men den kommer, varesig jag vill det eller inte.