.
[låt kärleken bli ditt svavel]
Min syn på det hela. Hur det var och hur det påverkat mig och min omgivning.
Min längtan efter en person som sedan länge är borta.
Min rädsla inför en annan som är levande i allra högsta grad.
Jag berättar så sällan för människor vad jag tycker om dem.
Vågar inte. Känner mig allt för sårbar om någon når det innersta kornet av ömhet inom mig.
Det är alldeles för lätt att gräva sig ner och krossa det korn som aldrig gror igen.
Det är bara här, vagt, med skydd bakom min skärm som jag vågar yppa orden jag bär på.
Alla ord fastnar inte ens här, utan det får bara det innersta kretsen veta.
Mina allra mörkaste hemligheter och innersta vrål är lagda på en annan plats,
och endast godkända personer får komma så nära och ta del av det.
Jag förbannar min hårda yta. Jag förkastar den mask jag en gång för längesen satte på mig och aldrig fick av.
Jag, som i det inre, är så tunnhudad och mjuk. Jag är liten och len, till skillnad från mina hårda ord och starka attityd. Ibland kan jag fyllas av en känsla så stark att jag tror att det ska växa blommor ur öronen på mig och komma fågelkvitter ur min min när jag pratar, men istället spänner jag käken och försöker panikartat att minnas den här känslan och jag glömmer att vara i den när jag istället letar efter ett botemedel mot glömsla för om jag glömmer har jag ingenting kvar. Om jag glömmer så är inte jag och allting omkring mig på riktigt.
Jag önskar att jag vågade sätta mig lite närmre. Känna värmen från en annan människa och luta huvudet lite närmre och viska värmande och kärleksfulla ord i örat så att personen intill mig förstår hur innerlig och djup min kärlek är. Jag vill väva ett band av vänskapen jag känner och jag vet med mig att det bandet aldrig kommer att gå sönder, även om tråden är tunn.
Jag kommer tillbaka. Lite mera för varje dag.
Jag vågar lite mera varje gång jag möter en vänlig själ som ler mot mig.
Jag omfamnas och omfamnar och njuter av möjligheten att få uttrycka glädjen jag känner,
utan att behöva tänka på konsekvenser.
Jag rör mig. När alla andra står still så rör jag mig och kroppen följer vart steg mina tankar än vill ta mig.
Jag känner hur skrattet kittlar i halsen och det som var då är inte längre nu för nu är en plats där pirr och bubbel i magen existerar. Ett intelligent samtal med en så underbar människa att jag knappt begriper hur jag lyckades ramla in och ramla rätt över något så betydelsefullt som en kopp thé och en kram.
Långa nätter i mjuka soffor. Vinglas som slås mot varandra i en skål för livet och för vänner som förstår utan att jag behöver prata.
Livet är den hjärnskakning som uppkom då vänskapen var viktigare än balansen.
Livet är att jämföra magar och hålla en hand på vårdcentralen.
Livet är att putsa fönster mitt i natten och skriva "puss" i ett sms och mena det.
Livet är den vackra flickan med lockarna.
Jag vill inte vara
någon annanstans
än här.
Min syn på det hela. Hur det var och hur det påverkat mig och min omgivning.
Min längtan efter en person som sedan länge är borta.
Min rädsla inför en annan som är levande i allra högsta grad.
Jag berättar så sällan för människor vad jag tycker om dem.
Vågar inte. Känner mig allt för sårbar om någon når det innersta kornet av ömhet inom mig.
Det är alldeles för lätt att gräva sig ner och krossa det korn som aldrig gror igen.
Det är bara här, vagt, med skydd bakom min skärm som jag vågar yppa orden jag bär på.
Alla ord fastnar inte ens här, utan det får bara det innersta kretsen veta.
Mina allra mörkaste hemligheter och innersta vrål är lagda på en annan plats,
och endast godkända personer får komma så nära och ta del av det.
Jag förbannar min hårda yta. Jag förkastar den mask jag en gång för längesen satte på mig och aldrig fick av.
Jag, som i det inre, är så tunnhudad och mjuk. Jag är liten och len, till skillnad från mina hårda ord och starka attityd. Ibland kan jag fyllas av en känsla så stark att jag tror att det ska växa blommor ur öronen på mig och komma fågelkvitter ur min min när jag pratar, men istället spänner jag käken och försöker panikartat att minnas den här känslan och jag glömmer att vara i den när jag istället letar efter ett botemedel mot glömsla för om jag glömmer har jag ingenting kvar. Om jag glömmer så är inte jag och allting omkring mig på riktigt.
Jag önskar att jag vågade sätta mig lite närmre. Känna värmen från en annan människa och luta huvudet lite närmre och viska värmande och kärleksfulla ord i örat så att personen intill mig förstår hur innerlig och djup min kärlek är. Jag vill väva ett band av vänskapen jag känner och jag vet med mig att det bandet aldrig kommer att gå sönder, även om tråden är tunn.
Jag kommer tillbaka. Lite mera för varje dag.
Jag vågar lite mera varje gång jag möter en vänlig själ som ler mot mig.
Jag omfamnas och omfamnar och njuter av möjligheten att få uttrycka glädjen jag känner,
utan att behöva tänka på konsekvenser.
Jag rör mig. När alla andra står still så rör jag mig och kroppen följer vart steg mina tankar än vill ta mig.
Jag känner hur skrattet kittlar i halsen och det som var då är inte längre nu för nu är en plats där pirr och bubbel i magen existerar. Ett intelligent samtal med en så underbar människa att jag knappt begriper hur jag lyckades ramla in och ramla rätt över något så betydelsefullt som en kopp thé och en kram.
Långa nätter i mjuka soffor. Vinglas som slås mot varandra i en skål för livet och för vänner som förstår utan att jag behöver prata.
Livet är den hjärnskakning som uppkom då vänskapen var viktigare än balansen.
Livet är att jämföra magar och hålla en hand på vårdcentralen.
Livet är att putsa fönster mitt i natten och skriva "puss" i ett sms och mena det.
Livet är den vackra flickan med lockarna.
Jag vill inte vara
någon annanstans
än här.
Kommentarer
Trackback
