bully

Jag känner förtvivlan i kroppen.
Den där rastlösheten som skrapar upp små sår som fyller oceaner av tid, tårar och saknad.
Jag plågas av tankar. Kan inte stänga av. Kan aldrig stänga av.
Jag tycks inte kunna greppa någonting längre.
Allting bara glider mig ur händerna.
Jag är så uppe i varv av ilska jag inte förstår.
Det går inte att slappna av, det går inte att tömma ut ilskan på något som inte förstörs av det.
Allting rasar och jag rasar med det.
Jag jagas av mitt förflutna och tankar om framtiden.
Jag känner mig så ofattbart ledsen och sorgsen, som att jag har förlorat något viktigt utan att ha märkt det.

Ingenting glädjer mig längre.
Ingenting tycks få mig att le, annat än det falska flinet jag drar upp vid varje ansikter jag möter.
Ingenting är konstant, utan allting bara flyter omkring i en enda jävla röra.
Jag önskar att jag kunde skratta.
Jag önskar jag kunde känna annat än vanmakt över min bristande kontroll över nuläget.

Det trycker i mitt huvud av tankar som forsar in utan att jag hinner bearbeta de som redan nästlat sig in och sprider sitt gift och förlamar mig.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som händer.
Plötsligt en dag när jag vaknade så hade ett krig utspelats i mitt omedvetna och jag hade förlorat.
Jag blev puttad ner från mitt torn och jag kan inte förmå mig till att se klart längre.
Någon har eldat upp mitt nystan och ingen röd tråd går att spåra.
Jag saknar det klara. Jag saknar nyanser.

De små pauserna av lugn jag får räcker inte till längre.
Jag behöver mer. Jag törstar efter glädje, skratt och lek.
Jag är nere på mina reserver nu.
Vanligtvis klarar jag mig länge på dem,
men nu har det varit becksvart så länge att mitt förråd har sinat.
Jag är nere på mina bara knän och ber om någonting jag kan hålla fast vid en stund.
Ge mig en stund av klarhet.
En stund där jag kan ladda mitt batteri och få ny energi så att jag orkar med nästa rond.
Det här är bara löjligt.

Saker börjar krascha.