bully

För något år sen tog jag bussen varje dag till skolan.
Det var alltid samma tid, samma bus, samma människor som stod vid hållplatsen där jag bor.
Varje gång jag stod där med fingrarna nertryckta i jackfickan och musik i öronen såg jag en man susa förbi på cykel.
Han såg ut som Mel Gibson. En otroligt sliten variant.
Långt hår, ungefär som i filmen Brave heart fast utan allt det majestätiska omkring.
Han såg inte ordinär ut. Det var något med honom och hans sätt att klä sig och sköta sitt yttre som fick mig att tänka att det var en man som hade det svårt.

Men varje gång han cyklade förbi mig hade han ett leende på läpparna.
Ett stort leende som täckte nästan hela hans ansikte och jag undrare ofta över varför han var så glad.
Jag själv log sällan, men varje gång jag såg honom blev jag glad.
Det blev för mig en sorts själatröst att se den mannen cykla förbi på sin slitna cykel och okammade hår med den största glädjen på sina läppar.
Han åkte förbi mig varje dag i flera månader och varje gång såg han lika glad ut.
Så innerligt lycklig.

Tills en dag han åkte förbi mig, lite långsammare på cykeln än vanligt,
och han såg så bruten ut.
Hela ansiktet uttryckte sorg och ledsamhet och jag blev så ledsen och orolig själv att jag ville springa efter honom och fråga hur det var fatt, men det gjorde jag inte.
Jag såg aldrig den mannen le igen, och jag undrar fortfarande vad det var som hände den dagen hans leende dog.

Även om det hade varit jättemärkligt så kan jag ångra ibland att jag inte berättade för honom att jag såg honom och blev glad av hans leende, och ledsen med hans sorg.
Han visste ingenting,
och jag har aldrig sett honom igen.