bully

Klockan flyr iväg och jag flyr på samma sätt in i ordning och struktur med förhoppning om att jag snart kan vila huvudet på mina böcker. Jag stressar runt och vågar inte riktigt känna efter hur jag har det, av rädsla att finna något jag inte vill kännas vid. Det skulle skrämma mig om jag försökte att greppa en känsla och så är allt jag når det becksvarta hålet av ingenting och så fortsätter det att äta upp mina nerver, muskler och alla mina organ.
Någonting nafsar i huvudet på mig. Jag lallar bort det, för om det är mörkret som knackar på vägrar jag att öppna.

Det känns som att jag duckat den största fällan. Den största nedstämdheten som slog ner som en atombomb i bröstet på mig för några veckor sen. Det känns som att det värsta är över - tack vare en snabb aktion där allt mitt försvar radades upp och med lite hjälp från psykologer, [andetag], vänner och fysiskt ansträngning så har det lugnat ner sig. Jag vågar inte riktigt andas ut ännu för man vet aldrig om det kommer att komma tillbaka,
men även om det gör det (vilket jag är helt övertygad om) så har jag jävligt schyssta metoder att komma undan det värsta. Jag har min familj och mina vänner. Jag har mina underbara djur och träningen.
Jag har mina böcker, jag har mitt skrivande.
Det här kommer att ordna upp sig.
Jag må krascha då och då, men jag kommer alltid tillbaka.
Det finns inte ens en liten del av mig som vill ge upp.
Jag är starkare nu än vad jag någonsin varit.
Trots atombomber, bergväggar och tomheten [the nothing],
så har jag bra förutsättningar för att fixa det här.
Jag är inte ensam.