bully

Har varit och tränat med Amanda nu. Det var det tuffaste passet hittils, men också ett av de roligaste.
Det känns bra när det känns i hela kroppen att man tränar, och det känns bra att känna att jag är i ganska bra form.
Jag är stark och uthållig.
Kanske inte lika flexibel som alla andra, men jag kör de resterande kraften på vilja och envishet.

Det är otroligt utmattande att hålla igång så mycket som jag gör,
men det känns inte som att jag har något val för så fort jag slutar och stannar upp så ramlar jag ner i djupet igen.
Jag har inte de krafterna att vara där nere och häva mig upp igen.
Det var samma sak förra året.
Jag sjönk ner i hålet och det tog över fyra månader innan jag lyckades ta mig upp igen.
Det enda som fick mig att må okej och glömma min situation var att träna och stundtals umgås med mina fina vänner.
Det är inte så att jag blir helt sjukt deprimerad och blir inlagd och kan inte göra vanliga saker och sköta mitt liv,
men jag går runt med en tyngt och tomhet över bröstet och känner mig allmänt sänkt.
Klart att jag kan ha roligt och skratta och må bra mitt i allt ändå, men det är någonting som sitter i bröstet och långsamt smittar resten av kroppen med svart tjära som inte går att bli av med.

Jag har det bra just nu. Jag fokuserar på att träna och träffa vänner.
Jag vet om att det inte kommer att hålla i längden, för jag kommer att krascha förr eller senare,
men just nu känns det bra.
Just nu känner jag att jag mår bättre av att hålla igång och göra de saker som ger mig sinnesro och det är viktigt.
Även fast jag och min terapeut sa 75% så kör jag på i 150 % ändå och även fast jag vet att den taktiken inte kommer att fungera hela tiden så fungerar den bra nu.
Jag behöver hålla mig ovanför vattenytan så mycket jag kan.

Det är fredag och det betyder fredagsöl med Eric.
Jag njuter mitt i misären.