bully

Mina vänner. Mina fina, störda vänner.
Glömde bort att nästan alla läser min blogg så det lär ju knappast vara en nyhet när jag berättar vad som är på gång nästa gång vi ses. Men på ett sätt så känns det nästan bättre. Klart att jag helst vill säga det till dem och inte låta dem veta genom min blogg men det ger tid till att prata om allting. Vädra ut alla känslor som kommer.
Jag sa inte mycket under mötet idag. Jag försökte fånga in känslan av välmående jag har när jag tittar på varje enskild individ i min grupp. Hur var och en betyder mycket för mig, fast på olika sätt.
Jag hade inte mycket att tillägga idag. Vi pratade om mindfulness och göra en sak i taget och vara effektiv och någon skrattade och frågade hur det gick för mig och min tandborstning.
Det går bättre nu. När jag borstar tänderna så borstar jag tänderna.
Jag kommer ofta på mig själv med att göra tvåhundra saker samtidigt men då slutar jag oftast med det om jag kan.
Försöker att återgå till att bara göra en sak i taget.

Mötte ovanligt många på DBTn idag.
Inte bara dem i min grupp utan fler som jag träffat under åren.
En var där för en fika med sin terapeut och en annan var där för session.

Cyklade hem med en vän från DBTn och vi skrattade och pratade och jag känner att jag verkligen funnit någonting här. Någonting som är värt att hålla fast vid och kanske inte bara inom DBTn.
Turligt nog finns alltid facebook som är ett alldeles fantastiskt verktyg och det kommer verkligen att hjälpa mig när det handlar om att hålla kontakt med människor.
Men än har jag inte slutat. Det finns fortfarande massor av värdefull tid kvar tillsammans med dem jag tycker om.
Det är precis som min terapeut säger: Jag kan alla färdigheter. Det är vännerna och gruppen i sig som gör att jag stannar. Men det är inget skäl till att uppehålla en plats som någon annan behöver bättre än mig.
Det finns någon där ute som blöder och längtar efter att få samma chans som jag fick för två år sen.
Jag behöver lämna min plats och ge någon annan en möjlighet att bli av med sina demoner på samma sätt som jag blivit av med mina. Vännerna, jag hoppas att dem är kvar även när jag gått.
Det kommer självklart inte att bli lika ofta och aldrig mer under samma villkor som tidigare när vi setts då vi är som en grupp, men så länge vi i alla fall fortsätter att höras så skulle det här steget inte längre vara lika skrämmande. Jag behöver tro på mig själv. Jag behöver egentligen inget skyddsnät längre.
Det är dags att jag prövar mina vingar och jag tror att jag kommer att kunna flyga högt ovanför marken.
Det är en viktig vän jag oroar mig för dock. Ska inte skriva ut dennes namn eller kön för det vore att bryta mot sekretessen som finns, men jag oroar mig för att vår kontakt kommer att brytas när vi inte längre ses varje vecka. Vi har gått igenom en hel del tillsammans och det kommer att kännas fruktansvärt tomt utan den här personen i mitt liv. Som en del av mitt liv. Men återigen, fejjan löser säkert många orosmoln som jag har.
Det har ju visat sig tidigare att människor som jag upplever som viktiga kommer att vara kvar i mitt liv,
även om omständigheterna ändrats.

Jag behöver röra mig från datorn en stund.
Det är fint väder och min man har precis kommit hem.
Det är dags att fånga dagen och göra något fint utav den.