bully

Det är dags nu. De sa det till mig igår när jag hade individualterapi.
Det är dags för mig att sluta i färdighetsgruppen och gå vidare.
Det är dags för mig att sluta i DBT.

När hon sa det stannade tiden och jag tystnade.
Jag har ingen direkt aning om vad som hände för jag började omedelbart att dissociera och jag var inte längre kvar i rummet.
Till en början började tårarna bränna och det gjorde fysiskt ont i mig när jag försökte att hålla tillbaka dem,
men min ilska tog snabbt över och jag började istället i huvudet att fördöma de jävlarna som kastar ut mig när jag inte känner mig klar.
Min terapeut försökte att få mig att prata. Hon försökte att få mig tillbaka till rummet där vi befann oss i men allt stod stilla.
Jag var totalt nollställd och jag varvades med att känna extremt mycket och att inte känna någonting alls.
För det mesta var det tomt i mig. Totalt tomt och tyst.
Jag fick fram att jag var ledsen och hon frågade varför jag inte visade något.
Jag kan inte. Det är inte så jag fungerar.
”Men Linn. Det här är en oerhörd förlust för dig och det är bra om du är ledsen så att du inte fastnar i din ledsamhet.
Du kommer aldrig att komma ifrån det här om du undviker det. Var ledsen.”
Jag kom inte på någonting alls att säga.
Hur tröstar man mig? Kom igen. Jag är ju personen som aldrig vill bli tröstad,
som slår bort varje utsträckt hand och faller i tystnad och ensamhet.
Och nu ska jag vara ledsen?
Jag tycker att det är jobbigt nog att vara ledsen själv - hur ska jag då kunna vara ledsen framför andra?
Jojjo och jag bor ju ihop så jag kommer aldrig att kunna vara ledsen ostört utan att han kommer med sina armar och ska trösta.
Jag slåss. Fräser och biter handen som vill trösta.
Jag beter mig som en skadeskjuten varg som går undan för att dö. Som en katt som lägger sig under altanen för att dö i ensamhet.

Färdigheträningen var varit mitt stora stöd under två år.
De har alltid funnits där och de har hjälp mig genom många svåra stunder.
Vi har skrattar och gråtit, skrikit och fräst och vi har upplevt så innerligt mycket tillsammans.
Jag älskar människorna där. Vi sitter där som ett gäng störda människor och vi skrattar åt vår situation,
och vi lägger armarna om den som behöver när det är tungt.
Vi är enade. Så nära som jag kommit de människorna trodde jag aldrig att jag skulle komma.
De betyder så mycket för mig. Men tyvärr så är de mest terapivänner och inga jag har någon relation med utanför DBT:n så jag räknar inte med att behålla någon av dessa vänner när jag stuckit därifrån. Det känns tungt.
Jag känner mig panikslagen och ledsen. Jag vill inte lämna mina vänner.
Jag känner mig verkligen inte klar med färdighetsträningen.
Men det är väl som de säger. Färdighetsträningen är bara en kurs och jag kan alla de saker som de lär ut,
jag kan bara inte använda dem och det är det som jag och min individualterapeut ska öva oss i.
Jag vill inte ”kunna” alla färdigheter men inte kunna använda dem i praktiken. Jag vill inte bara stanna i att veta vad de betyder. Jag vill kunna applicera dem i min vardag.
Många läskiga tankar har gått genom huvudet. En av de främsta är väl ”Blir det inte bättre än såhär?”
Var det här det maximala man kunde få ut av mig? Kommer jag inte att bli bättre än såhär?
Mitt hjärta krossas gång på gång de tankarna kommer. Min terapeut ifrågasatte mina tanker och frågade varför att sluta i färdighetsträningen måste innebär att jag samtidigt slutar att utvecklas som människa. Jag hade inga svar. Det bara känns som det.

Jag undrar om jag hade reagerat på ett annat sätt om det såg annorlunda ut.
Jag slutar inte i DBTn för att jag är så grym på allt och inte behöver gå där längre.
Jag slutar inte där för att jag har växt så enormt och för att jag kan allt.
Jag slutar för att deras chef säger att jag inte får gå där längre.
Jag har gått där i två år och det var tydligen någon slags maxgräns jag inte visste om som jag nu har nått och jag får inte längre vara kvar.
Det känns.. sådär..

Att sluta känns läskigt och nytt och alla vet att jag inte gillar förändringar och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det här.
Jag försöker att vara ledsen men det är som om att min hjärna blockerar alla försök till att nå ledsamheten för allt slås bort omgående.
Ska ge det några försök till att låta det sjunka in men risken är stor att min mur åter går upp och att ingen kan nå fram till den iskalla person som är jag. Jag är skrämmande likgiltig inför vad som hänt och om jag inte tar tag i det här så kan det bara bli katastrof.

Jag tog till vara på de ord som min terapeut sa till mig om att våga vara ledsen inför andra och erkänna mig ledsen och sårbar så jag ringde en kille från min DBT grupp. Frågade om jag kunde komma över på en cigg. Vi har aldrig träffats utanför dbtn förut men jag ringde honom ändå. Han mötte upp mig och vi gick tillsammans upp till honom. Över en cigg berättade jag vad som hänt och han svarade att detsamma hade hänt honom förra gången han var på individualterapi. Inte att han blivit utkastad på grund av tiden men att det var dags för honom att gå vidare. Vi ska sluta ungefär samtidigt. Det kändes med ens bättre. Inte lika ensamt.
Jag valde verkligen rätt person att ty mig till. Vi tog ett par cigg och pratade. Vi får se när vi berättar nyheten för de andra i vår grupp.
Det känns som att jag har ett enormt hål i bröstet. Det gör ont i mig.
Jag är egentligen fruktansvärt ledsen, men det når inte fram.
Jag blockerar allt och jag kan inte förmå mig till att vara så ledsen som jag egentligen är.

Jag är rädd att jag ska återgå till den personen jag var.
Till självskärande, självmedicinerande, suicida lilla jag.
Jag är rädd att bli som vanligt, tappa all kunskap jag lärt mig och allt ska ha varit förgäves.
Det är mycket nu.

Huvudet sluter sig och jag kan inte skriva mer.
Känns som att jag borde vara glad. Jag ska sluta i DBT och ”guuud vad jag har växt som person” och allt sånt,
men jag är bara rädd och ledsen.

Jag behöver tid att smälta allt det här. Slicka mina sår och vara ledsen.
Vi får se hur det går.
Just nu är det bara jobbigt.