bully

Försöker förgäves att varva ner. Huvudet maler på med samma visor som alltid och jag är allt för less för att lyssna men oförmögen att stänga av. Kroppen är trött men samtidigt klarvaken och jag vankar rastlöst mellan kyl, soffa och dator men finner ingen ro. Det är fredagstv på en måndag. Bara skräp och min rastlöshet fortsätter.
Känner inte för att se CSI ännu en gång, men trivs inte med att se en film själv och av katterna får jag ingen sällskap då de är ute på balkongen. 28 grader inomhus vs 21 grader utomhus. Jag förlorar lätt.

Känner mig latent arg på det mesta och jag behöver medge att det är mitt röksug som skapar kaoset i mig,
men jag kan inte erkänna att jag är fast då det skulle vara alldeles för lätt att bara köpa ett paket cigg än att stå ut som det är. Jag törstar efter ro. Hade glömt av att det var såhär det kändes, men jag vill minnas att jag var så hög på min nyblivna veganism att jag knappt kände av röksuget och när det kom så satte jag mig och läste veganbloggar istället. Den gubben går inte längre.
Jag kan alla bloggar utantill och jag gör antagligen godare mat än dem också.

Jag slits mellan vilja och psykisk utmattning.
Jag sover bra på mina piller men de gör mig hopplöst tjock men jag verkar få välja mellan att vara tjock och att få kunna sova. Det har tagit mig lång tid att hitta en medicin som jag sover relativt bra på och som jag kommer upp på mornarna med. Jag tänker hålla hårt i den. Synd bara att den gör mig tjock, som sagt.
Ska försöka att köra på minst ett mål raw food om dagen. Vill gärna utforska den delen och det börjar att bli dags att sätta tanken i rörelse nu.

Det klöser i bröstet på mig. Ångesten känns lite som en skinnbit som gått upp och som gapar från ett öppet sår som man måste pilla bort för att kunna lägga om.
Har egentligen inte ångest.
Mår ändå relativt bra men dagen har satt sina spår och abstinenten (lustigt att skriva om abstinens när jag jobbar med missbrukare) tar form i små ångesttoppar som hakar sig fast och det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att döva den. Den håller sig kvar. Jag får försöka att ta till gamla hederliga DBT-knep.
Acceptera verkligheten som den är och stå ut.
Jag vill varken acceptera eller stå ut.
Men i nuläget är det mitt enda alternativ.

Jag behöver varva ner.
Kroppen behöver sluta att spänna sig och jag behöver kunna ta ett djupt andetag och slappna av.
Låta kroppen vila lite. Låta huvudet få en paus från... well.. mig.