bully

Jag är så jävla otaggad på att jobba imorgon, och i helgen.
Men jag har gett mig fan på att klara av den här helvetesveckan utan att bryta ihop.
Klart att jag inte orkar hålla masken hela tiden och ibland slinter det till och jag hinner inte ikapp mina impulser,
men jag känner mig ändå mer förberedd än tidigare och jag har byggt upp en hel del strategier och kunnande om mig själv och vad som krävs för att fixa att vara vårdare och psykfall samtidigt.
Patienter älskar mig och när jag inte är virrig så gör jag ett jättebra jobb. Det finns ingenting att klandra mig för.
På jobbet är jag bara Linn. Inte Linn med massa diagnoser och tunga tankar som ibland raserar allt, utan bara Linn - skötare. Och det går bra. Hemma försöker jag att bibehålla mitt "jobb-lugn" men när jag glömmer bort att andas och räkna mina andetag så hinner stressen ifatt och jag tappar behärskningen för en bråkdels sekund.
Det viktigaste för mig är att sova bra, och äta bra. Därimellan har jag lovat mig själv att göra saker som jag vill, snarare än de saker jag borde, för att inte gå ner mig i brist på livskvalité.
Om jag bara hade jobbat, ätit & sovit hade det säkert fungerat bra, men jag hade varit ledsen.
Ledsen för att all min viktiga tid åt mina viktiga vänner försvinner när de kanske behöver mig som mest i alla möjliga situationer, och ledsen för att mitt liv skulle blekna bort. Rädslan som ständigt hänger över mig att mina vänner ska sluta ringa om jag inte tar mig tid för dem trycker på min näthinna. Det förefaller sig logiskt att samtalen sinar om jag själv aldrig lyfter på luren så jag har lovat mig själv att de dagar jag är ledig och orkar så ska jag umgås med de vänner jag tycker om mest. Ligga i parken och äta jordgubbar, eller dricka en kall i någons kök. Den här sommaren ska inte få försvinna bara för att jag har ett jobb. Men det är nytt för mig och jag har ännu inte riktigt hittat någon balans mellan jobb och fritid, men så länge jag inte stressar upp mig över det så kommer det att gå bra. Jag märker skillnaden tydligt i hur jag hanterar det här med jobb och stress.
Tidigare har jag liksom varit så stressad och orolig att jag bara gått på i cirkar.
Nu har jag bestämda planer och mitt sätt att se på allting är helt annorlunda än förut.
Jag känner mig mer zen i mitt sätt att tänka och jag har valt flera gånger att släppa jobbiga tankar när de knackar på, något som var omöjligt för mig tidigare. Det känns som en enorm befrielse för mig.
Att inte vara slav under sina tankar.
Att kunna välja när man ska distansera sig från dem, och när man ska hoppa in i dem.
Det går självklart inte alltid, och många gånger kan det ta timmar, dagar innan jag släpper något som fastnat i mig, men hittills har det gått över förväntan. Klapp på axeln på det!

Imorgon så är det sidbyte på avdelningen. Vår avdelning är uppdelad i två sidor. En röd och en blå.
Jag har tidigare jobbat på röd, men från och med imorgon så kommer jag att vara på blå sida.
Blå är med psykiatrisk så jag ser fram emot att vara där. Har ingenting emot att vara på röd sida heller, men behöver omväxling för att inte tappa intresse/fokus.

Skulle egentligen ha handlat men vi fastnade i mah jong-spelet och vi blev inte klara förrän 22:30.
Då började vi ändå spela 13:00! Jag hade säkert vunnit om jag inte ropat ut TVÅ felaktiga mah jong.
Så det hela slutade med att jag fick över 2000 minuspoäng. Det gör inte så mycket.
Det var mest roligt att spela och poängen betyder ingenting för mig.
Det viktiga var att vi hade roligt och fick umgås lite. Uää, vad vuxet det låter..

Ska göra en kopp thé och sätta på mig mjukisbyxor och titta på tv innan jag somnar.
Behöver samla kraft inför morgondagen.
Det kommer nog att gå bra. Har dessutom köpt nya skor till jobbet.
Mina trasiga vans krossade mitt knä totalt, så nu har jag köpt ett par skor som ska vara bra att gå i.
Skitfula. Jobbskor är alltid skitfula. Har ingen aning om varför.

ah, well.