bully

Jag antar att jag helt enkelt är för känslig.
Det är en av mina tyngsta och finaste kvalitéer jag har, tycker jag själv.
Fick ett brev från WWF där de frågade om jag ville bli medlem, och jag förstod ingenting för jag är ju redan fadder.
Ringde upp och efter en oändlig tid så fick jag prata med en rar kvinna som förklarade allting för mig.
Samtalet utvecklades och jag glömde bort att jag satt i telefon med en främmande kvinna och liksom uppehållen kön för andra, men saker bara vällde ur mig, och jag tror det behövdes.
Jag gick in på deras sida under samtalet och klickade fram alla saker man kan vara fadder till och mina ögon tårades omgående och rösten blev hackig och skör. Hur mycket jag än gör, så känns det inte som att det räcker.
Trots att jag i nuläget ger alla mina pengar som jag får över till WWF så känns det aldrig tillräckligt.
Jag når inte hela vägen fram. Det jobbigaste när jag blev fadder var att välja - vad/vilka ska jag vara fadder åt?
Jag minns att jag grät. Jag grät och snorade och kände mig så liten och maktlös.
Om jag väljer att vara tigerfadder, så väljer jag samtidigt bort att vara isbjörnsfadder.
Om jag väljer tigerfadder och isbjörnsfadder, så väljer jag bort djungelfadder, orangutangfadder, rädda östersjön etc. Det är en jobbig sits. Jag är inte bekväm i den.
Det sliter i mig för jag kan inte välja alla.
Jag har inte de resurserna

Frustrationen liksom väller över mig och jag får den inte att sluta.
Den är över mig nästan hela tiden.
Jag berättade att jag inte har några pengar och att det värker i mig för jag vill göra så mycket mer.
Kvinnan i andra sidan luren blev allvarlig och sa att jag kanske borde sänka min månadskostnad till dem,
för jag gör så mycket ändå. Jag vägrade. Jag fortsatte och sa att jag inte skulle fixa att sänka min kostnad när jag redan nu känner att jag gör alldeles för lite. Jag lever snålt, men har det ändå bra, och det här är alldeles för viktigt för mig. Jag har inga problem med att skita i att köpa popcorn, läsk eller något sånt om det räddar ett djur.
Om det räddar vår underbara miljö och de varelser som bor i den och försöker att överleva, så är det värt det.
Det är vi människor som förstör naturen. Det är vi människor som utrotar djuren och tar bort deras plats,
smälter deras isar och sågar ner deras träd. Det är upp till vi människor att rädda dem.
Det är upp till mig att göra det jag kan.

Jag är så känslig. Jag gråter av tanken på att jag inte kan rädda alla.
Jag gråter när jag tänker på hur mycket vi har förstört.
Jag gråter när jag tänker på att jag bara kommer att visa djur i en bok för mina barn,
för de finns inte längre. Tigrar finns inte längre. Tapirer finns inte längre.
Östersjön har sjuknat. Fiskarna har dött bort.
Vi blev för giriga.
Det skär i mig.

Trots att det gör ont att vara så känslig som jag är, så är jag så otroligt glad för min känslighet.
Jag är hellre känslig och blödig än ignorant.