.



Det är fredag och jag njuter av att vara ledig från skolan.
Vi bestämde i måndags att jag ska vara i skolan 30 min längre varje dag för att få vara ledig på fredagar.
Det är helt klart värt det. Jag är ofta helt utpumpad på fredagar och jag har ägnat allt för många torsdagar åt att våndas över fredagsskola. Det här kommer nog att fungera bättre för mig.

Jag tog sovmorgon, trots att sömnen är svår. Jag vaknar hela tiden och är ofta trött.
Men jag låg kvar i sängen tills klockan ringde och sen dess har allt gått otroligt långsamt, precis som jag vill ha det.
Jag behöver lugna förmiddagar med frukost, mysfilten, katten högt uppkrupen i famnen på mig och sjunde himlen till följd av oprah på tvn. Jag njuter av mina lugna dagar.
Det är först nu jag inser hur mycket jag behöver dem.

Jag behöver vårda om mig själv lite.
Jag smörjer varsamt in ansiktet med ett dyrt serum jag fick av min fina vän ranvi förut,
och jag går omkring med mjukisbyxorna (som är de finaste i världen) jag fick av Alecks för ett år sen.
Jag drömde förövrigt om henne i natt.
Jag drömmer ofta om människor jag saknar.

Livet är fyllt av så mycket vemod men ändå så mycket styrka.
Jag har det bra, men känner mig orkeslös för det mesta.
Den ständiga känslan av att inte räcka till eller duga förföljer mig och är över mig i vad jag än gör.
Jag vill räcka till för mina vänner och vara där för dem, men jag lyckas inte.
Jag tappar greppet och det skrämmer mig.
Jag behöver finnas där men tiden räcker inte till.
Det är saker högt och lågt över mitt huvud som jag ska göra och vara och när dagen är slut är jag bara en slöja av den person som vaknade.
Jag har det bra. Jag har det väldigt bra, men det finns för lite tid.
Det finns för lite tid för avkoppling, vila, träning, skola, vänner och parterskap.
Det är för mycket för mig just nu.

Men jag försöker att räcka till.
Det är allt jag förmår just nu.
Jag försöker att skapa balans i min tillvaro.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0