bully

Dagen har hackat sig fram. Jag är inte på fötter än.
Det kommer att gå framåt, men det går långsamt. Hela jag värker.
Jag blir inte kvitt tankarna eller känslorna som envisas med att tynga ner mig.
För första gången på över 1 år har jag "anti-hanterat" en situation.
Jag kom inte i kontakt med mina färdigheter och allt spårade ur i ett rasande tempo.
Innan jag hann ikapp mig själv var det för sent.
Fågeln låg död och ångesten stod som ett stolt kattdjur och hånade mig.
Det släpper inte taget om mig.
Jag försöker att ta det så lugnt som möjligt, men det ligger två kilo kattsand över bröstet på mig.
Nej, det där lät inte riktigt klokt.

Jag har det svårt just nu. Riktigt svårt.
Ledsamheten kommer att skingra sig och jag kommer att återgå till mitt vanliga jag
- frågan är bara när det blir.
Jag är ledsen för dåliga uppdateringar på sistone.
Nu när jag äntligen beslutat mig för att sluta med det rävgift som påstås göra under med en rastlös själ, så hoppas jag att mina ord, och kunskapen att använda dem, ska komma tillbaka.
Tills dess ska jag hålla andan och försöka att komma tillbaka till livet.
Helheten är inte så dramatiskt som jag får det att låta, men det som har kraschat i bröstet på mig kräver tid.
Det ska det få.