bully

Det har varit dåligt med uppdateringar här från mitt håll.
Jag har fått kämpa en hel del med diverse känslor och tankar som envisas med att pocka på min uppmärksamhet.
Saker blir större än vad de är och i ett obevakat ögonblick så tar de över mig och plötsligt kretsar allt kring detta ting som från början var litet och nu har växt sig större än universum på rekordsnabb tid.
Ljusets hastighet har ingenting att komma med i jämförelse.
Det har, kort sagt, varit jävligt jobbigt till och från.
Jag har dragit mig från att skriva om det eftersom att jag väldigt sällan har hunnit uppfatta vad det är som hänt innan allt har exploderat, men det har gått åt helvete hela tiden.
När jag har lyckats greppa en tanke så låter den så liten och då skäms jag som blir så sänkt och upptagen av något så litet och obetydelsefullt.

Jag är mer oberäknelig än någonsin. Jag är en tickande bomb, och för det mesta är det ganska obehagligt att det är så, för jag brukar gilla att ha koll på vad som händer i mig och jag gillar att vara lite förutsägbar gällande mina känslor. Jag har tappat allt. All min kontroll är försvunnen och jag dansar omkring på ett minfält om dagarna istället.
Jag får för mig att jag har makten att ändra det pågående balanskriget, men jag är inte helt säker på att det är det jag vill. För även om det suger att vara nere, så är det förbannat kul att vara uppe.
Det är svårt att förklara hur det blev som det blev.
Allting tenderar att bli lite extra. Om det sedan är svart eller vitt är inte lika viktigt.
Extra blir det oavsett färg.

Saker har tyngt ner mig. Otroligt.
Saker har lyft mig. Otroligt.
Jag försöker att balansera däremellan.
Ibland lyckas jag, ibland inte.
Hela världen rasar inte.
Alltid.