bully

Klockan är mycket och jag har nyss kommit hem. Klockan var en bra bit över fem när jag äntligen fick se mina katter igen och fick sätta mig ner i soffan och äta mat. Saker har tagit otroligt mycket mer tid idag än vad jag väntat. Tanken är att jag ska iväg och träna 18:30, men det är en omöjlighet i nuläget, vilket suger.
Jag behöver äta. Jag har helt slut på energi och eftersom att Jojjo är i sthlm och jobbar så står jag utan bil.
Det leder till att jag behöver ta bussen, och dessvärre ligger både mitt hem och gymmet lite olägligt just i bussväg. Jag är lämnad åt min cykel eller mina ben.
Cykeln har en punktering och det spelar ingen roll hur gärna jag vill träna - jag går fan inte så långt.
Det finns inte en chans att jag går i ca 1-1½h för att träna och sen går lika långt tillbaka.
Jag kommer ju aldrig att komma hem!
Ibland hatar jag mitt kvarter.
Jag hatar kvarteret som ligger precis utanför centrum och bussjävlarna som aldrig går.
Jag hatar att jag inte har körkort. Jag är trött på att känna mig helt handikappad när Jojjo inte är här med bilen, och jag är trött på att lägga massor av pengar på busskort.

Det är inte trevligt att åka buss längre. Nobina är så vicious.
Om de över huvud taget går så är det högst troligen sena. Undantaget är utanför mig.
Deras första hållplats. Där verkar det vara ännu svårare att hålla tiden.
Istället för att vara sena så är de ständigt för tidiga vilket leder till att många missar bussen varje dag.
Ibland hinner man ikapp bussen och är chauffören på bra humör så stannar denne, men det har hänt att chauffören bara åker ifrån den som kommer springande mot bussen.
Ni vet alla hur det är på morgonen. Man vill inte gå upp tidigt. Men vill man hinna med bussen får man skynda sig, för man vet aldrig när den åker.

Jag skulle behöva en bra cykel.
En sån där mountain bike som inte bangar för lite snö. En som fungerar på vintern och som inte fuckar upp mitt knä. Jag cyklade överallt förut. Cykeln var min bästa vän och världens bästa färdmedel.
Det är skonsamt för miljön, bra träning och sånt. Sen blev min underbara blåa fara stulen och jag fick börja cykla på min röda fara, som bokstavligen var farlig att köra.
Mitt knä dukade under och kunde ha förstört en hel del.
Fick en ny cykeln av mormor. En gammal sak men som fungerar bra.
Det tar otroligt lång tid att ta sig fram men den fungerar säkert bra på sommaren.
Nu har den punktering, men den verkar omöjlig att cykla på vintern ändå.
Däck tunna som tandtråd och den viker sig för ett halmstrå.

Konsten att skriva ett långt inlägg om ingenting.
Fjäderlätta tankar som knappt når mig.
De flyger bara igenom och jag hinner inte uppfatta eller reflektera dem.
Jag behöver sätta mig ner ordentligt och andas. Det har varit en lång dag, men en bra dag.